för mig består nästan hela dygnet åt; hundträning!!! och det är inte lite hund jag levt med de senaste 8 åren. 


jag ÄLSKAR att ha hund och att träna hund men har haft det jävligt lätt för att ta på mig FÖR mycket. nu har jag börjat få allt under kontroll och förstår att jag kan inte rädda och hjälpa alla hundar jag ser. inte på bekostnad av min egen hälsa i alla fall, och inte just nu. sedan tror jag även jag lärt mig hur fruktansvärt viktigt det är att man klickar med hunden man ska träna och leva med. boendes på landet spelar det ju mindre roll, är man lantis så ställs faktiskt inte lika stora krav på ägare o hund. men stadslivet ÄR ett stressigt liv och det är  mycket vi människor kräver att våra hundar ska klara av, många gånger ställer vi nog alltför stora krav på dem. de ska inte skälla, inte bita, inte vara rädda, inte vara ivägen, kunna gå på stan, åka buss, tåg... kunna passera bilar, joggare och cyklister... orka träna massor och alltid lyda. klart stadslivet kan vara oerhört nyttigt för en hund och bara alla dagliga intryck den får i stan tröttar ut. men det är enkelt att glömma allt detta. och alla hundar har sina brister, alla hundar är individer. 

och en annan sak jag noterat; ofta fokuserar vi hundägare på hur hunden agerar i diverse situationer och försöker träna hunden efter det, fokus på symptomen helt enkelt... när vi egentligen borde komma fram till den bakomliggande orsaken. 

tex; hunden skäller på andra hundar ute. ägarn skriker tyssst o sliter o drar i hunden, tänker att hunden är så olydig. alt. ignorerar hunden helt. 
egentligen är hunden rädd o osäker vid hundmöten  o behöver avstånd o verktyg o en guide till hur den istället kan agera. just detta problemet kan det såklart finnas mängder med bakomliggande orsaker till, inte minst fysiska smärtor och sjukdomar men det jag vill komma fram till är att man fokuserar på symptomet först. det är ganska vanligt. 

såååå färdigsvamlat! :) 


Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress