Stressen och ångesten jag känner över att börja skolan nu är fruktansvärt påtaglig. jag vet inte hur jag kan göra allt lättare för mig. det går nog inte. jag vill inte börja skolan och så är det med det, men det måste jag! jag måste utbilda mig och skaffa mig ett jobb, hur lite jag än må vilja det. 


jag är påväg till min psykolog nu, vi ses en gång i månaden för tillfället. det har bantats ned från en gång i veckan, till varannan, till var tredje och till nu; var fjärde. 

jag vet inte vad jag är rädd för. kanske är jag orolig eftersom jag verkligen inte känner lust för något. jag vill inte läsa programmering, men inte heller bli veterinär, läkare, advokat, ekonom, civilingenjör och allt vad man nu kan plugga till. 

jag önskar jag kunde jobba med hundar men det känns ungefär lika osäkert att välja den yrkesvägen som att försöka sig på och bli musiker 25 år gammal haha. failure liksom. jag har inte heller någon drivkraft, inget självförtroende herregud jag är inte stark och fantastisk på nåt sätt känner jag.

men nej nu ska jag sluta klaga, jag ska vara glad över att jag KAN studera, alla har inte den möjligheten. 




idag är en sån där lite mörkare dag, jag försöker att inte vara min ätstörning, min depression längre. kanske skjuter jag bort den lite väl mycket vissa dagar, det ska man väl egentligen inte göra, men dagarna ska jag ta mig igenom på ett eller annat sätt. men som sagt; jag försöker inte vara min sjukdom, egentligen lyckas jag nog ganska bra på den fronten. jag överlever i dag, och jag antar att jag är duktigt på att tygla ångest. vet inte riktigt hur jag lärt mig det, jag mår inte bra i psyket direkt liksom, jag gillar inte mig själv, men jag kan hantera det på ett annat sätt. TROR jag.
 
antagligen har väl alla tusen turer ned o upp o ned o upp i måendet de senaste tio åren gjort mig klokare eller något.
 
gällande mat; det behöver man för att överleva och det fattar jag ju. så jag kan äta när jag är hungrig nu, och det är väl nästan det viktigaste.
 
hjärnan är trasig, det är den, absolut, men vem har sagt att livet är enkelt, och det finns de som har det så jävla mycket värre. en lite trasig hjärna överlever man ju. ;)
 
jag tror att den största anledningen till att jag är fortfarande är lite fast med min uråldriga ätstörning är att jag är ganska missnöjd med livet.